giglinger

Jaha, detta var något mystiskt. En fyralåtars svart 7″ med ett band som kallar sig Giglinger ligger på min dörrmatta när jag kommer hem från skolan, utsliten och hungrig. Det till stor del svarta men en aning gråvita omslaget ser ut att vara producerat i en kopiator och visar på framsidan en distpedal och på baksidan låtlista i Courier-snitt och en konstig bild som beskriver ett kretskort eller nåt sånt där elektroniskt. Vafan, det är ju i helhet skumt.
Det är en sån där singel där det inte är angett vilken hastighet man ska lira skivan på, och man måste vänta tills sången har hållt på en stund för att verkligen vara säker. Fastslog såsmåningom att det var en trettiotrea.
Musiken är, precis som hela paketeringens utstrålning, skum. Själva uppbyggnaden på skapelsen är väl någon slags punk. Dock ganska mörkt och inrökt på något vänster, med en bullrig och skränig produktion, och man funderar på om de verkligen har stämt gitarrerna fullt ut. Sångaren har en skrålig röst som han grymtar fram sina stämmor med. Bakom dessa skumma riff och mystiska atmosfärer ligger elektroniska grunder. En synth eller nåt i den stilen, som flummar, blippar och för “punken” ytterligare en bit från det sedvanliga. Vissa intron och mellanpartier där synthen ligger i fokus skulle faktiskt likaväl ha varit delar ur helt synthbaserad musik (techno, synth, ebm och allt vafan det heter).
Vid första vändan kände jag mig mest förundrad över denna 7″. Men efter några vändor lärde jag mig uppskattade den, iallafall till viss måtta. Bäst på skivan är andra spåret, “Big muff”. Den är helt okej. Första spåret har sin skönhet på vissa ställen, och de två sista spåren är helt okej.
Detta är ett band jag gärna hör mer av någon gång, och inte minst ser live i någon sunkig källare i en mörk gränd! (DJ 5/10)